Här kommer en liten reseberättelse, som jag skrev i uppdrag från Sportfiskeakademin i Forshaga för drygt ett år sedan efter min examen därifrån. Vilket jag tänkte även kunde vara till glädje för Er...

Det hela började med en idé och en stor förhoppning om en eventuell praktikplats. ...   
Mer

Här kommer en liten reseberättelse, som jag skrev i uppdrag från Sportfiskeakademin i Forshaga för drygt ett år sedan efter min examen därifrån. Vilket jag tänkte även kunde vara till glädje för Er...

Det hela började med en idé och en stor förhoppning om en eventuell praktikplats. Jag skulle resa iväg med min far på semester under två veckor till Thailand. Just under denna tidsperiod skulle jag även avverka min sista LIA- period på min KY-utbildning, precis innan det var dags för examen. Tankarna började då kretsa kring idén om att kombinera nytta med nöje. Alltså möjligheten att förlänga min vistelse i Thailand på en lämplig praktikplats. Någon praktikplats blev det dessvärre inte men resultatet blev riktigt, riktig trevligt ändå…

I samma veva jag fick reda på att vi skulle resa iväg till Thailand så började jag genast googla information, om potentiella fisken och entreprenörer inom branschen. Träffarna blev många, därför blev det sedan ett arbete med att plocka ut de mest intressanta och seriösa alternativen. Jag skickade därefter iväg ett antal mail till dessa, där jag berättade om utbildningen, vem jag var och vad jag ville. Den tid och det arbete jag lade ner på allt detta, resulterade i ett enda svar. Mannen som svarade hette Neil Robinson, en engelsman från Manchester, som driver företaget Khao-Lak fishing. Neil förklarade att han tyvärr inte kunde erbjuda mig praktikplats, helt enkelt för att jag inte skulle få arbetstillstånd oavsett om jag jobbade gratis eller inte. Detta skulle leda till att jag inte blev försäkrad och det var en risk han inte vågade ta. Han var dock snabb att upplysa mig om att jag mer än gärna kunde få hänga med på hans guidningar. Detta skulle ge mig nyttiga erfarenheter i hur han arbetade och vad han gjorde.

Väl framme i Thailand och när jag hade anpassat mig till tidsomställningen slog jag en signal till Neil, som föreslog att jag skulle hänga med på en guidning redan dagen därpå. Neil ville att vi skulle träffas innan för att prata om upplägget o.s.v. så han erbjöd sig att komma till hotellet. Sagt och gjort så gled han senare under kvällen fram, precis framför lobbyn på en motorcykel. Här spenderade vi drygt en timme och pratade om allt möjligt som har med fiske att göra, för att sedan bestämma att Neil skulle plocka upp mig och min far kl. 7.00 morgonen därpå. Det var bara ett litet problem, Neil skulle även plocka upp de andra gästerna på sina hotell. Detta innebar att jag skulle få sitta i trunken i bilen, för bilen var redan full av passagerare. -Inga problem, svarade jag, ord som jag sedan skulle få ångra! För er som inte varit i Thailand kan jag säga att trafiken är helt hysterisk! Hursomhelst, vi hämtade upp de andra gästerna som bestod av en engelsk specimenfiskare och hans fru, samt en holländsk globetrotterfiskare vid namn Peter. Vi kom sedan till slut fram till fiskevattnet, Sawai Lake efter en omtumlande bilfärd. Jag kan öppet erkänna att jag var livrädd och oroade mig under hela fisketuren för hemresan.

Sawai Lake, var ungefär lika stor som en fotbollsplan och såg inte ut att vara naturlig, Neil trodde att man grävt fram denna pöl i samband med motorvägen, som låg en bit bort men han visste inte säkert. Naturupplevelsen var därmed inte den mest spektakulära man upplevt. Fisket skulle dock visa sig vara lite exklusivare då man introducerat ungefär 15 olika arter, varav hälften är inhemska. Bland dessa arter hittar man Giant Mekong
Catfish, Striped Catfish, Giant Siamese Carp, Striped Snakehead och Featherback. Bland de importerade 2 Arapaimor, Alligator Gar, Indian Carp, Red Bellied Pacu, Rohu, Red Tail Catfish och Tilapia. Med andra ord var det omöjligt att gissa vad det var man hade krokat, vilket var spännande. Det som också är roligt med de flesta av dessa arter, är att de växer väldigt fort och därmed har man stora chanser att kroka lite större exemplar. Dock sker det ingen förökning bland populationerna så därför är det en strikt Catch & Release policy i sjön. Jag frågade Neil om dödligheten var stor i sjön med tanke på fisketrycket. Han svarade att det förvånansvärt nog inte var det, tydligen har fiskarna anpassat sig och blivit väldigt tåliga.

Jag hade ett enda mål med denna fisketur och det var att fånga någonting, spelade ingen som helst roll vad, på fluga. Neil hade förvarnat mig om att flugfiske var väldigt svårt vid detta vatten. Det var bara han och en amerikansk klient som hade lyckats tidigare. Samtidigt var möjligheterna till att kasta från land väldigt begränsade, då träd, buskar, stängsel och trähyddor låg i vägen. Så det man brukade göra var att paddla ut med en liten jolle, som låg vid sjöns restaurang. Denna jolle såg verkligen inte speciellt förtroendeingivande ut. Neil ansåg att jag skulle spara flugfisket till senare och istället föreslog han att vi skulle börja meta. Han riggade upp spöna till oss gäster, det ena var tacklat med en kryddig korv, som var ämnat till Red Bellied Pacu. Dessutom gjorde han i ordning ett tackel med bröd och pellets till de övriga fiskarna. Efter att vi slängt ut grejerna var det bara att sitta och vänta i den stekande solen. Vatten och solskyddsfaktor var extremt nödvändigt. Den första fisken tog engelsmannen, en fin Red Bellied Pacu, England-Sverige 1-0, detta kunde jag inte acceptera. Efter detta skulle det hända saker på mitt spö, det första hugget missade jag då jag var för långsam, det andra missade jag även det p.g.a. att rullen åkte ur rullfästet samtidigt som Pacun slet av tafsen. Detta började bli frustrerande! Jag undrade varför vi inte tacklade med ståltafs efter att ha sett den pirayaliknande Pacuns tänder. Detta förklarade Neil med att ståltafsar har en tendens att skada fiskarna. Efter mina två missöden så skulle äntligen turen vända, jag fick upp ett fint exemplar av en Pacu. Enligt Neil hade jag vunnit tävlingen, som utspelade sig under gårdagen med den fisken. Peter som fiskat med Neil i två månader instämde. Förutom att jag landade flera Pacus fick jag även stifta bekantskap med flera andra arter, såsom Indian Carp, Siamese Carp och Striped Catfish. De sista timmarna på guidningen närmade sig och nu började den bästa tiden för att fånga någon av sjöns 2 Arapaimor, Neil singlade slant mellan mig och engelsmannen om vem som skulle få välja timme. Jag vann men sportsman som man är, lät jag den förlorande engelsmannen, som sken upp som en sol välja. Jag var helt enkelt tvungen att kompensera honom. Jag hade tidigare i samband med lunchen, råkat äta upp hans mat av misstag, vilket ledde till att han fick en rejält kryddig måltid han inte beställt… Han sa inget men man såg väldigt tydligt att han inte alls uppskattade sin lunch, samtidigt som hans fru hetsade honom att äta upp. Den stackars engelsmannen verkade aldrig återhämta sig efter denna händelse. Vilket bekräftades då han vid ett flertal tillfällen gick och lade sig i vilohyddan och detta innebar att jag själv fick lite försprång vid fisket.

Engelsmannen gav mig den första Arapaimatimmen, vilket blev riktigt segdraget då ingenting hände. Då beslutade jag mig för att lägga ner all verksamhet som hade med mete att göra, jag ville ju flugfiska. Dock hade jag blivit rejält avskräckt dessförinnan, då ett par italienare hade försökt att komma ut med jollen och endast lyckats med att välta över precis vid strandbanken. Men det var en risk jag ville ta och riggade upp mitt klass 6-spö. Neil gav mig tipset att köra med sjunklina och låta den sjunka ända ner till botten. Mitt flugval blev en hemmagjord, limegrön Wolly Bugger-variant. Jag satte mig i jollen och jag visste direkt att detta inte skulle bli lätt. Jollen var rankare än vad den såg ut att vara. Jag lyckades med viss möda ta mig ut, samtidigt såg jag hur irriterade italienarna blev av att jag lyckades bättre än dem. Det tog ett par kast innan jag kom underfund med hur jag skulle göra vid kastmomentet från jollen, men efter ett tag fick jag ut tillräckligt med lina. Jag provade med både snabb och långsam hemtagning, den senare metoden skulle visa sig lyckosam. Efter en halvtimme ungefär så smäller det till ordentligt i utrustningen, jag hinner inte ens reagera innan all löslina plötsligt blir tajt, rullen skriker frenetiskt och fisken bogserar mig och jollen. Kampen utspelar sig ett bra tag innan fisken blir trött och slutar dra runt med mig och jollen, men till slut får jag in den i håven. Nu skulle jag ro till land för fotografier och det skulle inte bli svårt att le på dem bilderna. Neil uppskattade vikten till 4-4,5 kg men som alla vet vid det här laget mäts inte upplevelser i kilo. Jag hade uppnått mitt mål, det var det viktigaste.
Förutom hemresan till hotellet, som blev precis så hemsk som jag föreställt mig kan jag varmt rekommendera detta fiskeäventyr och framförallt guiden Neil, som var extremt professionell. Han erbjuder även ett flertal andra fisken, fiskar och platser. Gå in på [url=http://www.fishing-khaolak.com]www.fishing-khaolak.com[/url] och läs mer.

Alexander Djerf -FishAlot Guiding

Mindre